onsdag 17 juni 2015

Water Knife av Paolo Bacigalupi



Torkan håller hela sydvästra USA i ett strupgrepp. I städerna har de rika isolerat sig i självförsörjande, slutna system uppförda av kinesiska byggherrar. Utanför råder kamp på liv och död om dropparna. Unionen är i upplösningstillstånd. Delstaterna har stängt sina gränser för flyktingar från de värst drabbade områdena, t ex Texas, och slåss med alla medel om Coloradoflodens vatten.

Angel Velasquez är agent åt den mäktiga vattenbaronen Catherine Case i Las Vegas. Han är den som gör de fula jobben: påtryckning, övertalning, disciplinering. Han är en nästan mytisk gestalt, den som skär av ledningarna och stryper vätsketillförseln, för en familj, en gård eller ett helt samhälle: en vattenkniv. Med en plånbok full av identiteter och en specialutrustad Tesla beger han sig till Phoenix för att undersöka mordet på en av Cases män. Innan mannen försvann hördes han mumla om att han fått korn på vattenrättigheter som skulle kunna förändra allt.

Trots sin slogan "Phoenix Rising" verkar staden dödsdömd och visar få tecken på att återfödas ur askan. Journalisten Lucy Monroe har försökt göra det enda raka och ge sig av. Men det är något som driver henne att återvända för att dokumentera förfallet, kosta vad det kosta vill. Hon har inte varit hemma länge när jobbet för henne till en brottsplats. Till sin fasa finner hon att det ihjältorterade offret är en gammal vän till henne, en advokat specialiserad på vattenfrågor. Han som skröt om att han hade en så bra deal på gång sist de sågs.

Maria Villarosa är en tonåring som lyckats fly från Texas. Nu har hon hamnat i slumkvarteret som växt upp kring en vattenpump från Röda Korset. Hennes bästa väninna partajar på klubbar och hotellbarer i hopp om att någon rik affärsman ska ta med henne norrut. När hon presenterar en av dem för Maria blir han förtjust, men hon intresserar sig mer för vad han berättar om hur hon kan tjäna pengar på vattenprisets fluktuation. Kanske hade han kunnat hjälpa henne med mer än så, om inte han också gått och blivit mördad. Men Maria är en överlevare. Hon tänker klara sig ur det här.

Paolo Bacigalupi gjorde skrälldebut 2009 med The Windup Girl, som utspelade sig i ett postapokalyptiskt Thailand. Den blev en av decenniets mest uppmärksammade sf-romaner och vann alla priser inklusive Hugon och Nebulan. Hos oss blev den utsedd till Månadens huvudbok i december 2010. Sedan dess har Bacigalupi skrivit ungdomsböcker, flera av dem satta i förödda världar som påminner om debutromanens, nästan lika våldsamma och brutala om än inte fullt så komplexa.

När han nu återvänder till vuxenlitteraturen är det med en tät och effektiv thriller, som gjord för att bli actionfilm. Tempot är mycket högre än i debuten, berättandet är smidigare, trovärdigheten känns hög. Det är oavbrutet spännande. Vi befinner oss i en värld inte längt från vår egen -- med kuslig precision lyckades Bacigalupi pricka in boksläppet lagom till Kaliforniens värsta torka på många år. Visst har han en agenda, men han låter den aldrig komma i vägen för berättandet. Bakgrunden, med vattenrättigheter och juridiska finter, fylls i med lätt hand: vi får veta precis vad vi behöver för att orientera oss.

Vad vi inte får är särskilt mycket hopp. The Water Knife skildrar en framtid utan framtid. Det hopp Bacigalupi har ställer han till oss. Och kanske är det i grunden det som är skillnaden mellan hans vuxen- och ungdomsböcker: oss behandlar han som vuxna att förhindra att den framtiden kommer att inträffa.

Johan Frick

Station Eleven av Emily St. John Mandel



“I stood looking over my damaged home and tried to forget the sweetness of life on Earth.”

För 20 år sedan förhärjades Jorden av en influensaepidemi som spreds och dödade extremt snabbt och var nästan 100% effektiv. Bara en på tusen, eller kanske en på tiotusen, överlevde – ingen vet, för hela infrastrukturen brakade samman. Med nästan ingen kvar finns ingen elektricitet, inga fossila bränslen, ingen statsmakt, ingen kommunikation utöver att promenera över och prata med någon. De första åren var kaotiska och våldsamma, men nu har de få överlevande nått någon sorts normalitet.

Människor bor i små, glest utspridda samhällen, i resterna av småstäder, flygplatser eller motellbyar. Mellan dem reser The Traveling Symphony, en karavan av en musikorkester och ett teatersällskap som spelar Shakespeare. Deras motto är hämtat från ett avsnitt av Star Trek Voyager: Because survival is insufficient.

Bland skådespelarna finns Kirsten, som var åtta år gammal när världen gick under. Kvällen då det började var hon med i Kung Lear, i en föreställning som hastigt avbröts när huvudrollsinnehavaren, den berömde skådespelaren Arthur Leander, dog på scen – inte av influensan, utan av en hjärtattack, trots insatser från en slumpens hjälte i publiken. Med sig i bagaget har Kirsten i alla år av flykt och resor burit med sig två nummer av en tecknad science fiction-serie som heter Station Eleven, och en brevpress, en rund sten av glas. Alla dessa trådar kommer att knytas samman medan vi följer en handfull huvudpersoner före katastrofen – i en helt vanlig värld med telefoner och livssorger – under den obönhörliga katastrofen, och “nu”, tjugo år efteråt, när världen är en annan. När det fötts människor som inte alls minns en annan värld. När somliga små samhällen är mycket farligare än andra för ett resande teatersällskap att besöka. När osannolika sammanträffanden från årtionden tillbaka visar sig ha betydelse, om inte på det globala eller episka planet, så på det personliga.

Det är melankoliskt och gripande, men också envist, till och med hoppfullt; vardagligt för att vardagen är livet, även i en ödelagd värld. För att enbart överlevnad är inte tillräckligt.

Karin Waller

Echopraxia av Peter Watt



För sisådär åtta år sedan rekommenderade jag Peter Watts Hugo-nominerade kontakt-med-främmande-objekt-roman Blindsight. Den handlade om hur en grupp observatörer skickades ut till solsystemets yttersta gräns för att ta en titt på ett märkligt objekt som dykt upp där. För mig var den främsta poängen med Blindsight beskrivningen av rymden och de oerhört obegripliga objektet som väntade på resenärerna. 

Nu har Watts skrivit en uppföljare. Den har ett snarlikt tema – men är ändå ganska annorlunda. Här är rymden mer en scen än en huvudperson, och Echopraxia handlar mer om det mänskliga än det obekanta. Mest handlar den om människan i rollen som biologisk varelse med hela sin evolutionshistoria i bagaget – och vad hon kan komma att förvandlas till.

Liksom i Blindsight är det en ”oförbättrad” människa som står i centrum. De är ovanliga och behandlas ofta med förakt av den förbättrade och förstärkta människomajoriteten. Vår normalmänniska heter Daniel Brüks och är biolog. Efter en traumatisk upplevelse där hans forskningsresultat missbrukades grovt har han dragit sig tillbaka till ett ökenområde där han ägnar sig åt fältstudier. Enda grannarna är en grupp munkar från Bicameralerna, en orden där medlemmarna sammanlänkas till ett kollektivt medvetande med intellektuell förmåga vida större än Daniels.

Handlingen tar fart när Daniels stilla öken invaderas av en Valerie, en ”vampyr” från en återskapad gammal hominidgren, och hennes zombie-livvakter. Daniel tar sin tillflykt till munkarnas kloster. Det vill sig inte bättre än att han snart befinner sig ombord på ett av munkordens rymdskepp, med siktet inställt på solen. Ombord på skeppet finns ett gäng munkar och tolken munkarna använder för att kommunicera med omgivningen, Valerie och hennes livvakter, och Jim Moore, som händelsevis är pappa till huvudpersonen från Blindsight. Daniel är den enda ”kackerlackan”, som oförändrade människor kärleksfullt kallas. 

Resan går mot  en kraftstation nära solen, där munkarna ska möta något de kallar ”asteroidens änglar”. När de väl kommer fram blir historien för en stund en väldigt konkret rymdskräckis, på samma utmärkta sätt som i Blindsight. 

Mer ska jag inte säga, mer än att jag tyckte slutet var väldigt lyckat. Efter slutet följer en stor eftertext med förklarande partier och källhänvisningar för den som vill dyka djupare i Watts arbete med texten. Några har klagat på det, men jag tycker att det förstärker upptäckarglädjen i läsandet att ha ”faktabitar” tillgängliga om man så vill. De behöver (precis som avsnittet om piptobak i början av Sagan om ringen) dessutom inte läsas. Boken står stadigt på egna ben.

Gunilla