Uprooted

Naomi Novik är den välkända författaren till Temeraire, en historisk fantasyserie som följer draken Temeraire och hans kapten på deras öden och äventyr runtom i världen under början av 1800-talet.

Hennes nya fantasyroman ’Uprooted’ har rötterna i slaviska folksagor och precis som i många av dessa finner vi här en mäktig trollkarl och en stor magisk skog. Skogen, känd som ’the Wood’, är avgjort av det otrevligare slaget, med en lömsk illvilja som sakta sprider sig utanför dess gränser. Den som en gång stigit in i Skogen återvänder nästan aldrig och de få som faktiskt kommer ut är antingen så förvridna att de inte går att känna igen, eller ännu värre, till synes helt normala. De sistnämnda bör man akta sig extra noga för, Skogen lämnar aldrig tillbaka någon utan en baktanke.

Agnieszka bor i Dvernik, en av byarna i dalen bredvid skogen. Hon älskar sin sin by och det stilla livet bredvid den glittrande floden, men hade det inte varit för dalens herre, ’the Dragon’, skulle skogen för länge sedan ha spridit sig och utplånat dalen. Som det är nu håller Draken skogen under kontroll i utbyte mot ett pris: vart tionde år väljer han en ung kvinna som han tar med till sitt torn vid Skogens utkant. Tvärtemot vad människor utanför dalen tror är ’The Dragon’ ingen riktigt drake, utan en mäktig trollkarl, och inte heller äter han de unga kvinnorna. Den utvalda kvinnan tjänar Draken i tio års tid och släpps sedan på fri fot, med fina kläder och en påse silver, varpå han väljer en ny ung kvinna.

Historien tar sin början precis när tio år har gått sedan senaste valet och Agnieszka är helt säker på att Draken kommer att välja hennes bästa vän, Kasia. Modiga, vackra och älskliga Kasia har precis som de kvinnor Draken tidigare valt, en speciell utstrålning som skiljer henne från mängden. Det enda som är speciellt med Agnieszka är hennes förmåga (om man nu kan kalla det för det) att bli smutsig och ovårdad under vilka omständigheter som helst. Trots detta är Agnieszka och Kasia bästa vänner, oskiljaktiga sedan barnsben, men dagen för valet är kommen och inget kan hindra Draken från att kräva sitt pris.

’Uprooted’ är i mina ögon den perfekta hybriden av saga och fantasyroman, med ett rikt och målande språk som skänker trovärdighet och verklighetskänsla åt karaktärer och miljöbeskrivningar. Jag tyckte mycket om hur magin framställdes och gav extra djup åt de karaktärer som arbetade med den och hur sagoelement i ny skepnad dök upp genom hela boken. Trots avsaknaden av ’riktiga’ drakar, är jag precis lika förtjust i ’Uprooted’ som i Noviks tidigare verk och önskar av hela mitt hjärta att det skall bli fler böcker i samma serie.

Jag vill även passa på att utfärda en sträckläsnings-varning: Skogen sätter snabbt sina rötter i en. 

Liisa Lintunen

The Vagrant

The Vagrant är Peter Newmans debutroman. Den handlar om en ensam man som vandrar genom en post-apokalyptisk värld, tillsammans med ett spädbarn och ett legendariskt svärd. Samt, en get! De vandrar mot the Shining City som sägs vara den mänskliga rasens sista bastion i en värld som tår under ständig attack av demoner.

Några ovanliga inslag i berättelsen är att hjälten Vandraren är stum. Men det finns även en ytterst motvillig, helt omänsklig följeslagare som inte heller pratar. Geten är tjurig, fientlig, envis – allt som getter är – och ett komiskt inslag som jag uppskattade mycket. Och vad handlar egentligen post-apokalypsen om? Är det post-och/eller-teknologi/magi? Artificiell intelligens i demonform?

Nåväl, demonerna har invaderat världen och nästan alla människor bär på deras smitta. Samtidigt som de förvränger och fördärvar allt de berör, så omskapar de sig själva som groteska varelser som verkar leva ett eget liv . De blir embryon till självmedvetande som slåss inbördes samtidigt som de desperat förföljer och försöker stoppa Vandraren att nå sitt mål. På hans väg genom en värld i spillror bland människors mörkaste överlevnadsstrategier så blir han i sin bräcklighet ändå ledaren som tänder ett hopp och minnet av en tid när livet betydde mer än överlevnad.

Jag tyckte om den här boken för dess ovanliga inslag och kreativitet. Den är välskriven och har fina karaktärer. Saknade jag nåt? Ja, men jag kan inte riktigt definiera vad i så fall. Vandraren är verkligen helt stum, både i ord och tankar. Han blir ett vacum i bokens mitt som speglas i sina följeslagare. Och här står jag och undrar vad han speglar i mig. . . Peter är också medproducent av uppskattade podcasten Tea and Jeopardy som sponsras genom medlemskap i Order of the Sacred Teacup.

Det här är en bok vars handling och bokomslag ekar av den ensamme hjälten, som tex i den japanska serien Lone wolf and Cub (70-talet), eller filmen the Warrior’s Way (2010) . Och till en början tror man att det här kommer att bli en ganska traditionell episk fantasy. Tills man inser att författaren är en kreativ utbrytarkung som inte helt snällt låter sig kategoriseras av sina läsare. 

Ylva Petersen

Stjärnstenen

Jag föreställer mig att det måste vara extra svårt att skapa trovärdiga och flerdimensionella fantasyvärldar för barn. Av nödvändighet kan ju inte författaren ägna alltför mycket sidutrymme åt skapa en mytologi för världen, ägna tid åt detaljer i miljöskildringen och hitta på komplicerade magiska system och allt annat som fantasyförfattare brukar syssla med. Barnböcker är ju sällan särskilt tjocka, och det viktiga är rimligen att snärja in den lilla läsaren i berättelsen så fort det någonsin går så att de inte tröttnar.

Föreställer jag mig, alltså. Jag kan förstås ha fel, och får jag tillfälle ska jag fråga Jo Salmson om den saken. Jag har nämligen läst hennes fem böcker om Tam (från 6 år och uppåt), och det slog mig hur genomtänkt och skickligt hon skildrar drakar och drakriddare och staden med alla sina ringmurar trots det korta formatet. Så kan bara någon skriva som läst mycket fantasy och dessutom är är en väldigt skicklig författare.

Och nu Stjärnstenen, första delen i en ny fantasyserie som utspelas i Tams värld, och fördjupar berättelsen om drakarna och drakriddarna från Demar. Det är inget krav att ha läst de tidigare Tam-böckerna, för Stjärnstenen är ett nytt äventyr som inte kräver några förkunskaper. Däremot ska påpekas att det saknas illustrationer i romanen och att omfånget är strax över 300 sidor, så låt oss säga att boken rekommenderas till från nio år och uppåt. Och väldigt fullvuxna läsare som undertecknad som älskar levande fantasyvärldar och spännande äventyr.

Handlingen? Det är skolavslutning, och Nea är den enda eleven som inte ska göra sitt prov i skolbyggnaden. I stället ska hon fortsätta en längre bort, till Stjärnsalen. Där, på ett stenaltare, står Stjärnstenen i sin hållare av smidesjärn.
Det är inte ofta mäster Fenel, Hammars ende stjärntolkare, prövar om någon duger till att bli hans lärling - och än så länge har han aldrig godkänt någon. En pirrande oroskänsla växer i Neas mage. Vad ska hon ta sig till om hon inte blir godkänd? Om hon inte har gåvan?

Hur ska det gå? Följ Neas vidare äventyr i Stjärnstenen! Läsvan nio-tioåring läser själv, yngre läsare ser till att vuxen högläser och vi andra läser för att det är så roligt att läsa bra fantasy. 

Maths Claesson

Seveneves

Det var ett tag sedan Neal Stephensons senaste renodlade (nåja) SF-roman Anathem kom ut, närmare bestämt 2008. Nu är det alltså dags igen, och denna gång håller vi oss till vår planet och dess omedelbara närhet.

Stephenson har länge argumenterat för att SF-författare borde skriva mer positiva berättelser, och inte snöa in på dystopier och apokalypser till höger och vänster, utan att skriva sådant som kan inspirera en ny generation vetenskapskvinnor och -män att vilja förändra och förbättra världen. I sin nya roman Seveneves har han bestämt sig för att göra just det, men en liten twist: boken utspelar sig under och efter en katastrof av gigantiska mått; närmare bestämt jordens och månens förintelse, och allt levandes död.

En tidig morgon sprängs vår måne. Det är ingen explosion med eld och splitter som man ser i filmer, utan det börjar med en puff, varpå månen täcks av ett dammoln, och när dammet lagt sig har den delats upp i sju stora bitar och oräkneliga små. Astrofysiker på jorden, med Dr. Dubois "Doob" Harris i spetsen, förstår snabbt att dessa sju stora bitar kommer att börja krocka med varandra och delas upp i allt mindre bitar som i sin tur krockar med varandra i allt högre takt, varpå jordens dragningskraft kommer att dra ner alla dessa bitar mot jorden. Den Vita Skyn kommer att ersättas av det Hårda Regnet, och jorden kommer att brinna i tusentals år.

Insikten om att ingen kommer att överleva detta bombardemang av månstenar sätter fart på världens folk, som inser att det enda sättet för mänskligheten att överleva är att skicka ut så många som möjligt till den internationella rymdstationen ISS, där vi åtminstone i teorin ska kunna bygga oss en framtid på den kraftigt ut- och ombyggda rymdstationen.

Ombord på ISS befinner sig robotexperten Dinah MacQuarie och stationens kapten Ivy Xiao, och det blir deras uppgift att med hjälp av astronauter från alla världens hörn samordna arbetet att säkra mänsklighetens framtid, ett arbete som kommer att kräva mycket blod, svett och tårar.

Femtusen år senare återvänder överlevarnas ättlingar, nu uppdelade i sju distinkta människoraser, till sitt urhem som efter århundraden av terraformering och utplantering av djur och växter äntligen börjat leva upp igen.

Boken kan delas in i tre delar: före, under, och efter katastrofen.

Första delen är på samma gång halvt panikartad och klaustrofobisk men trots det optimistisk. Han visar hur mänskligheten lägger allt käbbel åt sidan inför en nära förestående och oundviklig katastrof, för att istället hjälpas åt att rädda det som räddas kan. Alla jordens resurser läggs på att skicka upp raketer fyllda till brädden med material och människor till ISS, där arbetet med att bygga en hållbar framtid aldrig stannar upp.

Andra delen kännetecknas av en överhängande paranoia, stress och framför allt sorg över det som sker. Huvudpersonerna gör sitt bästa för att hantera situationen, men det blir allt tydligare ju längre vi kommer att när jorden brinner och alla du någonsin träffat är döda, då kan det vara svårt att känna optimism inför framtiden.

Tredje delen känns till en början som en helt annan bok, tills några av de personlighetsarketyper vi lärt känna i de tidigare delarna börjar visa sig igen. Han målar upp en spännande och relativt trovärdig framtidsvärld, där människorna efter årtusenden i rymden nu försöker vänja sig vid tanken på att en dag kunna återvända till planeten de kom ifrån.

Persongalleriet är stort och varierande, men vi följer främst Dinah och Doob. Bland de många andra karaktärerna kan man dra paralleller till några av nutidens mest kända vetenskapsmän och entreprenörer, bland annat Neil deGrasse Tyson och Elon Musk.

Att personer från bokens första två delar känns igen i den tredje delens karaktärer är en fin passning till Stephensons tidigare bok Cryptonomicon, och de tre volymer (Quicksilver, The Confusion och The System of the World) som utgör 3000-sidorsmastodonten The Baroque Cycle. Som bekant utspelar sig Cryptonomicon under sent 1900-tal, och The Baroque Cycle under sent 1600-tal, men de personer vi får följa har sina motsvarigheter i båda århundraden. Här är det inte lika tydligt, men det hjälper ändå till med att knyta ihop de tre delarna.

Som vanligt är Stephenson teknisk i sitt skrivande, och denna gång handlar det mest om omloppsbanor, raketmotorer och genetik. Det blir dock inte lika bastant som i Cryptonomicon eller Anathem, utan vävs in i texten på ett mer naturligt sätt jämfört med tidigare. Det är fortfarande rätt så tung SF men helt enkelt mer lättillgängligt än tidigare.

Trots att jag har boken i färskt minne, och inte riktigt har smält allt ännu, så vågar jag nog påstå att det är det bästa han skrivit på många år. Seveneves framstår som en blandning mellan hans tidigare SF-romaner och de technothrillers han med jämna mellanrum får för sig att skriva, men dragningen mot optimistisk SF byggd på stora idéer är ändå bokens kärna. Framför allt är det karaktärernas styrkor och svagheter som bär historien, och trots att det inte råder brist på självuppoffrande heroism så känns de som verkliga och levande människor. Den enda lilla invändningen jag har är att bokens tredje del lätt hade kunnat vara dubbelt så lång, men samtidigt lämnar den utrymme för fantasin, och det är väl ändå litteraturens främsta uppgift? 

Tobias Asplund

Poseidon's Wake

Den episka historien om familjen Akinya drar sig nu mot sitt slut. Det började i Blue Remembered Earth med att familjens patriark Eunice slutligen hade dött efter ett långt och framgångsrikt liv i centrum för jordens ekonomiska och politiska liv. Hon efterlämnade ett imperium till de delar av familjen som intresserade sig för affärer, och ett mystiskt spår till två av barnbarnen, Sunday och Geoffrey som inte brydde sig om sådant. Sunday var konstnär och Geoffrey forskade kring förstärkt intelligens hos afrikanska elefanter. Elefanterna är sedan ett återkommande tema i alla tre böckerna och lite av en symbol för vår relation till icke mänskliga intelligenser.

Spåret från Eunice lever vidare nu flera generationer och två böcker senare. På Crucible, människans första koloni kring en annan stjärna, har man uppfångat ett meddelande sänt från ett annat stjärnsystem, ett som det aldrig sänts ut någon mänsklig expedition till. Det är dessutom ett mycket specifikt meddelande, riktat till Ndege Akinya, dotter till Chiku Green, som hade en avgörande roll i koloniseringen av planeten. Ndege var ung när Crucible först koloniserades, men är nu gammal och bräcklig. Kanske för gammal för att klara påfrestningarna vid en resa mellan stjärnorna.

På Mars har Kanu Akinya, sonson till Sunday Akinya från första boken, en post som ambassadör hos maskincivilisationen där. Efter ett terroristattentat vaknar han upp med ett hemligt uppdrag inprogrammerat i hjärnan, ett uppdrag kopplat till det mystiska meddelandet. Kan Eunice fortsätta att påverka mänsklighetens utveckling så många år efter sin död? Hur hänger allt detta ihop? Vad har detta med den mystiska maskincivilisation som man fann vid Crucible att göra?

Reynolds berättelse började i mindre skala i den första boken, för att sedan accelerera i den andra, och nu når det sitt slut i sant space opera-perspektiv. Reynolds har gått från klarhet till klarhet när det gäller kvaliteten i sitt skrivande. Personporträtten är intressanta, och man kan känna även med irriterande karaktärer. Han har också blivit väldigt bra på att hålla samman handlingen på ett bra sätt. Nu över tre tjocka romaner, med både bra handling i den enskilda boken och en samman hållen övergripande handling.

Det är alltid en högtidsstund för mig när det kommer en ny bok av Alasdair Reynolds, och än mer så när man får avrundningen på en sammanhållen trilogi. Boken presenteras som en fristående bok i ett universum som är gemensamt med de andra två böckerna, men jag skulle nog inte vilja läsa den utan att ha läst de andra två böckerna. Det går nog rent tekniskt, men man missar ganska mycket då.

Glenn Petersen