Efter katastrofen: Greybeard av Brian Aldiss

Katastrofen kan komma plötsligt eller smyga sig på. I Brian Aldiss' Greybeard (1964) är det leksaksfabrikanternas vikande omsättning som först skvallrar om vad myndigheter världen över försökt hålla hemligt: det föds inte längre några barn. Efter ett kärnvapenprov i atmosfären är hela mänskligheten steril. I England leder nyheterna till inbördeskrig och diktatur, men femtio år senare har de sista spillrorna av befolkningen i stort sett gett upp kampen och kurar ihop sig i spridda bosättningar medan naturen allt hastigare tar över landskapet. Stämningen är elegisk -

This is the way the world ends

This is the way the world ends

This is the way the world ends

Not with a bang but a whimper.

En central bild i romanen: en räv sänker sig sakta ner i en flod för att bli av med sina loppor. Till slut har de sista lopporna samlats på rävens nos. Sedan dyker den. En av personerna kommenterar att det är något snarlikt jorden håller på att göra med människorna.

Att Algy Timberlane kallas "Gråskägg" är ironiskt, för vid dryga femtio är han en av de yngsta människorna på jorden. Tillsammans med sin hustru Martha har han levt i en liten by utanför Oxford de senaste åren, men omständigheterna får dem och ett par av deras gamla vänner att ge sig ut på en båtfärd på Themsen. Deras mål är havet, av oklara skäl; ungefär som för huvudpersonerna i Cormac McCarthys Vägen tycks havet snarast vara ett slags metafysiskt mål, utan synbar praktisk nytta. Nå, det ger i alla fall huvudpersonerna någonting att sträva mot. Men precis som i McCarthys roman är det egentligen inte målet som gör färden mödan värd - Algy och Martha kämpar på för att de har varandra. Det gör hela skillnaden.

Tempot är stillsamt och många av episoderna är groteska på ett litet sorgligt vis: patetiska slagsmål mellan kraftlösa åldringar, charlataner som utger sig för att vara frälsargestalter, vanskapta unga mutanter som visas upp som troféer vid årliga parader. Oxford har blivit ett neofeodalt samhälle där de olika collegen fungerar som små fästningar. I återblickar får vi följa Timberlanes liv före katastrofen: han rekryteras av en global organisation som tagit som sin uppgift att dokumentera skeendet. För vem? Eftervärlden? På vad sätt är detta egentligen mera meningsfullt än att bli skojare eller gå med i en sekt?

Det känns märkligt att denna roman stammar från England i mitten av sextiotalet - ungdomens och ungdomsrevoltens gyllene år, när framtiden tedde sig ljusare än någonsin - och att den är skriven av en författare som bara var några och fyrtio och därtill tvåbarnsfar. Icke desto mindre fångade han briljant känslan av att åldras utan att någon står på tur att ta vid. Brian Aldiss är ännu i högsta grad verksam som författare, och här berättar han lite om bakgrunden till romanen.

Jag har inte läst P.D. James' Människors barn från 1992, men jag har sett filmatiseringen av Alfonso Cuarón från 2006. Det är fascinerande hur två verk som utgår från precis samma grundidé kan bli så totalt olika. Mest påfallande är väl hur mycket sluten skiljer sig åt: båda är hoppfulla, men där Cuaróns film slutar i en närmast messiansk scen är Aldiss' betydligt mer tvetydigt. Även om det skulle födas nya människor kanske de gör bäst i att hålla sig undan från oss. Kanske de gör bäst i att skapa någonting nytt på egen hand.

Boken gavs ut på svenska av Askild & Kärnekull som Gråskägg i Torkel Franzéns översättning 1974 och kom senast i nytryck 1990. Den bör vara lätt att hitta på bibliotek eller antikvariat.