Efter katastrofen: A Canticle for Leibowitz av Walter M. Miller

Det är sexhundra år efter kärnvapenkriget. I ett kloster i Utahs öken har de katolska munkarna av sankt Leibowitz orden åtagit sig att bevara "memorabilian" - de rester av vetande som överlevt både kriget och den våldsamma reaktion mot vetenskap och kunskap i allmänhet som följde i krigets spår. De räddade böcker från att brännas, smugglade ut dem i öknen (och kom därför att kallas "bookleggers"), kopierade dem. En del lärde sig böcker utantill à la Fahrenheit 451.

Under sin fasta i öknen möter den unge broder Francis en pilgrim som visar honom ingången till ett bortglömt gammalt skyddsrum. Där finner han historiska dokument - en inköpslista och en blåkopia av ett elektriskt kopplingsschema - som tycks vara verk av ordens grundare, sankt Leibowitz. (Vi läsare inser att Leibowitz var en judisk forskare från 1900-talet som tycks ha arbetat i krigsindustrin.) Problemet är bara att Leibowitz inte är helgonförklarad än; i Nya Rom pågår kanoniseringsprocessen som bäst, och alltför många mirakel på en gång kan göra Vatikanen betänksam, så abboten tystar ned upptäckten och ger order om att skyddsrummet ska stängas. Broder Francis ägnar många års möda åt att skapa en illuminerad kopia av kopplingsschemat, rikt dekorerad med bladguld och färggranna utsmyckningar - allt utan att någon har den blekaste aning om vad schemat betyder. Det är en underbar bild som perfekt fångar bokens tema, och jag begriper inte varför ingen av illustratörerna till de omslag jag sett har tagit fasta på den. (En bokbindare i New York har dock skapat denna vackra utgåva.)

Det är sexhundra år senare. I Texarkana har ett imperium växt fram under diktatorn Hannegan. Hannegans kusin, den geniale vetenskapsmannen Thon Taddeo Pfardentrott, beger sig till sankt Leibowitz kloster för att ta del av memorabilian. Där finner han att broder Kornhoer, en begåvad ingenjör, har lyckats tillverka en generator och en elektrisk lampa. Thon Taddeo och Kornhoer finner varandra, och det är uppenbart att de skulle kunna åstadkomma storverk tillsammans. Bland memorabilian gör Taddeo upptäckter som skulle kunna ge impulser till en ny vetenskaplig revolution. Han begär att den ska flyttas till Texarkana, men abboten vägrar. Under tiden smider Hannegan krigsplaner, och han planerar att använda sankt Leibowitz kloster som operationsbas...

Det är sexhundra år senare. I sankt Leibowitz kloster bevaras fortfarande kunskap, allt medan en ny industriell epok har vuxit fram, komplett med atomkraft, rymdfart, kolonier på främmande världar - och kärnvapen. Två supermakter, Asiatiska Koalitionen och Atlantiska Konfederationen, har varit inbegripna i ett kallt krig i femtio år. På sistone har spänningen stigit, och efter en kärnvapenincident ber abboten i sankt Leibowitz kloster Vatikanen om lov att föra memorabilian i säkerhet. Någon säkerhet tycks inte stå att finna på denna jord, men lyckligtvis har kyrkan tillgång till rymdfarkoster...

Det är föga överraskande att finna att A Canticle for Leibowitz har sitt ursprung i tre långnoveller, publicerade i The Magazine of Fantasy and Science Fiction 1955-57. Mången klassisk sf-roman är hopsatt av kortare historier på detta sätt (vad Brian Aldiss kallade en "fix-up"); det ger en episodisk struktur som lämpar sig väl för att skildra ett historiskt skeende i kompakt form, och här belyser det en av Millers poänger: att historien är cyklisk. Man kan dock erinra sig Marx ord att när historien upprepar sig sker det första gången som tragedi och andra gången som fars. Trots att romanen behandlar några av de allvarligaste ämnen man kan tänka sig är tonen förvånansvärt lätt. Det här är en historia som är genomsyrad av mer eller mindre bitsk humor och ironi på alla nivåer. Den är en sann fröjd att läsa, intelligent underhållning på högsta nivå. Den flödar över av infall: vid ett tillfälle har en forskare till exempel kommit över ett fragment av vad som tycks vara R.U.R. - ni vet, pjäsen som lanserade ordet "robot". Han uppfattar den som ett historiskt dokument och drar slutsatsen att den nuvarande mänskligheten inte härstammar från Adam utan tillverkades av en äldre ras strax innan den stora världsbranden bröt ut. Detaljer av detta slag svischar förbi genom hela romanen och gör att man kan läsa om den med stor behållning: man upptäcker alltid något nytt.

Miller var ursprungligen ingenjör. Under andra världskriget deltog han i bombningen av det benediktinska klostret Monte Cassino vilket blev en traumatisk upplevelse som avsatt tydliga spår i A Canticle for Leibowitz. Efter kriget konverterade han själv till katolicismen, men det märks att han ständigt brottades med sin tro. Han har fler frågor än han har svar: om tro och vetande, om kunskapens frukt på gott och ont, om mänsklig dårskap och klokhet. Huruvida man vill läsa romanens slut som hoppfullt eller uppgivet beror nog mest på ens egen läggning.

A Canticle for Leibowitz vann Hugo-priset som årets bästa sf-roman och är en av genrens mest inflytelserika verk. Av någon anledning hör den till de få riktigt klassiska sf-romaner som aldrig översatts till svenska; kanske är det katolicismen som har känts alltför främmande. Miller skrev aldrig några fler romaner, åtminstone inte till slut. Han kämpade i många år med en uppföljare till A Canticle for Leibowitz, men den fullbordades först efter hans död 1996 av Terry Bisson och utkom 1997 som Saint Leibowitz and the Wild Horse Woman. Jag har inte läst den; för mig är A Canticle for Leibowitz fulländad i sig och behöver inga tillägg. Det kanske jag borde?

Efter katastrofen: Introduktion

Jag växte upp i en värld som kunde gå under i vilket ögonblick som helst.

USA och Sovjetunionen stod och blängde på varandra, rustade med kärnvapen nog att förgöra allt liv på jorden många gånger om. Vapnen var ständigt laddade och riktade mot sina mål - och till målen hörde vi. Båda kontrahenter hade fingret på avtryckaren. Båda var nervösa. Ett enda misstag hade utlöst alltihop. Det var nära ögat ett antal gånger; hur nära lär vi aldrig få veta. Alla var vi medvetna om det, alla bar vi denna vetskap som ett grundläggande livsvillkor. Vi tänkte förstås inte på det hela tiden, men helt och hållet glömde vi det nog aldrig.

Naturligtvis var det helt absurt. Ingen hade någonting att vinna på ett kärnvapenkrig. Allt skulle ha utplånats. Började man tänka närmare på saken visste man snart inte om man skulle skratta eller gråta. Det är inte underligt att så många konstnärliga uttryck för kärnvapenskräcken präglas av den bistraste galghumor. Själva sinnebilden för det kalla krigets galenskap torde vara Stanley Kubricks film Dr Strangelove (1964), med den ironiska undertiteln "Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben". Ursprungligen hade Kubrick tänkt göra en seriös thriller, men efter att ha bollat manusidéer med sin producent till sent in på nätterna - när tröttheten och ämnets absurditet fick dem att börja tramsa allt vildare - insåg han att enda sättet att göra historien rättvisa var att göra filmen som svart komedi.

Science fiction-författarna började tidigt spekulera kring kärnvapenkriget, inte minst kring vad som skulle kunna ske om någon till äventyrs överlevde. Det var inte så konstigt. Idén om en katastrof som sveper bort merparten av världens befolkning är lika gammal som genren: om man ser Frankenstein som den första sf-romanen bör den andra vara Mary Shelleys nästa, Den sista människan, som skildrar en ensam överlevande efter att en farsot utplånat resten av mänskligheten. Kanske är temat det allra vanligaste i hela sf-historien. Men efter atombomberna över Japan 1945 fick dessa berättelser en helt ny skärpa. Plötsligt tedde sig katastrofen inte bara möjlig utan sannolik - mer sannolik för varje år som gick.

Ja, så nära till hands låg tanken att även en rad författare utanför sf-genren skrev böcker på temat. Faktum är att några av de mest lästa postapokalyptiska romanerna givits ut som reguljär skönlitteratur, alltifrån Nevil Shutes På stranden (1957) till Cormac McCarthys Vägen (2006); ett svenskt exempel är P.C. Jersilds Efter floden (1982). Ej sällan skrevs de som uttalade varningar för hur det skulle kunna gå om det värsta inträffade.

Men det var inom den snävare sf-genren som den verkliga flodvågen kom. Under det kalla krigets dagar skrevs ofantliga mängder postapokalyptisk sf. Alla tänkbara varianter prövades. En del fokuserade på kärnvapenkrigets fasor, andra på möjligheten att bygga upp en ny värld. En del ville visa på människans dårskap, andra på hennes förmåga att anpassa sig och överleva. En del skildrade brutalitet och barbari, andra något som närmast kan beskrivas som pastoral idyll. En del var ytterst läsvärda, andra urusla. De allra flesta är glömda och utgångna från förlagen sedan många år, men några har levt kvar och blivit klassiska.

Efter Sovjetunionens sammanbrott och kalla krigets slut har det totala kärnvapenkriget kommit att kännas allt mer avlägset. Visst finns det gott om kärnvapen kvar i världen, och nya utvecklas ännu, men de står inte längre klara att avfyras i varje ögonblick. I dag fruktar man främst andra saker: terror, klimatförändringar, oljestopp. (Och om de sakerna skrivs det förvisso utmärkt sf - av Ken MacLeod, Kim Stanley Robinson och Paolo Bacigalupi, till exempel.) Världen har kanske blivit litet säkrare, men den har också blivit mer kaotisk. Ingen vet varifrån undergången kan tänkas komma.

Kanske är det denna ovisshet som gjort att det uppstått ett nytt sug efter postapokalyptiska berättelser. Det finns en renhet, en enkelhet i atomvinterns ragnarök som utövar en sällsam lockelse. När det härom året dök upp en svensk översättning av Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033 (2008) - en klassiskt upplagd historia om de sista överlevande efter kärnvapenkriget, med mutanter och allt - kändes det som om den fyllde ett uppdämt behov. Många tycktes ha längtat efter just denna sorts berättelse. I SF-Bokhandeln får vi allt oftare frågor om fler böcker av samma slag. Det är inte helt lätta frågor att svara på, för nu skrivs det knappt längre någon postapokalyptisk sf att tala om. De flesta författare som är medvetna om genrens historia anser troligen att ämnet var grundligt uttömt redan för tjugo år sedan.

Men en del av de gamla verken lever kvar och står sig väl. Jag har tänkt gå igenom några postapokalyptiska sf-romaner som skrevs under kalla krigets era och ännu finns att få tag i. Mest kommer det naturligt nog att handla om världen efter kärnvapenkriget, men säkert kommer en och annan katastrof av annat slag att slinka med. De enda kraven är att böckerna skall finnas i tryck och normalt hållas i lager av SF-Bokhandeln. Om några av mina medbloggare vill vara med och leka är de givetvis hjärtligt välkomna. Själv hade jag nästa gång tänkt börja med en riktig klassiker, en roman som aldrig varit ur tryck sedan den först utkom 1960.

(För den som vill läsa mer om kärnvapenhotet under det kalla kriget rekommenderas Peter Handbergs bok Undergångens skuggor. Efter att ha läst den pustar man lättat ut och tackar sin lyckliga stjärna för att vi slapp undan Harmageddon.)

Vad som komma skall

Som SF-läsare är jag mest intresserad av litterära kvaliteter på böckerna jag läser. Även coola idéer är med i leken när jag skall bestämma vad jag vill läsa. En av omvärldens vanligaste kriterier tycks dock vara sf:s förmåga till att förutspå framtiden som någon slags värdemätare. Två lätt uttjatade exempel är Arthur C Clarkes kommunikationssatellit på 60-talet och William Gibsons Cyberspace på 80-talet. I Gibsons fall är det väl snarast så att nördiga ingenjörer försökte efterhärma hans litterära idéer, snarare än att han förutspådde något.

Det finns ju exempel på att det går att kombinera litterära kvaliteter och, skall vi säga, nära-verklighets-ansatser. En bok jag kommer att tänka på då är The Caryatids av Bruce Sterling. Att den ligger nära en trolig framtid är kanske inte så konstigt, då han arbetar med framtidsstudier när han inte skriver SF. Han har ju också ganska mycket välskriven litteratur bakom sig. Att läsa den var nästan lite otäckt, då det är diverse människoorsakade naturkatastrofer han koncentrerar sig på. Där sitter man och läser ett kapitel om de förödda centrala delarna av Kina. Nästa morgon satte jag mig med morgonkaffet och läste tidningen. Där var det en stor artikel om hur det inte regnat på närmare ett år i centrala Kina och att glaciärerna i Tibet krymper snabbt, så att de stora floderna sinar snabbt. Ja ja, ett sammanträffande, tänkte jag.. Nästa kväll läser jag ett kapitel till i boken. Där är Australien i det närmaste obeboeligt, då det mesta brunnit ner. Ni anar vad som stod i nästa dags morgontidning: stora bränder rasar i Australien, Melburns förorter hotade. Det som gjorde det hela riktigt intressant var att det är en bra berättelse. Han har en engagerande prosa och intressanta karaktärer som gör att man engagerar sig i boken. Att temat ligger nära vad som håller på att hända är bara en bonus.

Ett mer positivt och optimistiskt anslag mötte jag i Podcasten som Fast Forward Radio gjort under rubriken World Transformed. Där går de igenom i stort sett alla ämnen som SF-litteraturen tar upp i den relativt närliggande framtiden: nanoteknik, förlängt eller evigt liv, singulariteten etc. Som gäster i programmen har de med allehanda experter och kända författare. Det är en riktigt inspirerande serie som jag kan rekommendera för alla som vill ha lite coola idéer och framtidsoptimism. Två ämnen som jag tycker är lite spännande är nanoteknik och allmän artificiell intelligens, och det är ju välbekanta SF-troper vid det här laget, och ämnen som överlappar.

                      Ett intressant exempel på nanoteknik är det universum Alastair Reynolds skapade i sina första böcker som börjar med Revelation Space. I tekniskt avancerad SF är gärna det centrala temat en följd av allt det fantastiska som den nya tekniken åstadkommer. Här handlar det om allt som går fel för att tekniken inte fungerar. Nu fuskar jag kanske lite i mitt resonemang här, då nanoteknik och AI är de två tekniker som det skrivs mest katastrofscenarier om. Men ändå. När det gäller AI, så glider man lätt in på det som Vernor Vinge kallar Singulariteten, när maskinerna börjar uppgradera sig själva bortom det vi förstår. Det handlar helt enkelt om saker vi är rädda för att tappa kontrollen över. Det jag tycker är roligt med Reynolds böcker är att det är vardag. ”Ja ja, nanopesten. Det är ju lite besvärligt men inget att hänga upp sig på”. Ungefär som vi suckar över när datorn hänger sig. En liknande attityd till AI hittar man i Neil Ashers böcker om The Polity. Där är det AI som styr hela den människobebodda delen av galaxen, och det finns inte många som ser något problem med det. Jag tycker det känns nästan mer trovärdigt än alla skrämselvarianterna. Vi har så lätt för att vänja oss vid allt möjligt.

Något som jag har svårt att vänja mig vid är dåligt berättande med stora logiska hål, som ställer lite väl stora krav på min förmåga till ”suspension of disbelief”, som det heter på utrikiska. Nej, det är nu som alltid en bra historia med vältecknade intressanta personporträtt som är kärnan i bra läsning. Utan det så kan idéerna inte riktigt få grepp om mig.

Min kamp (i rymden)

Maths Claessons mäktiga autofiktiva blogg Min kamp (i rymden) är en studie i extrem verklighetsflykt, i ett kompromisslöst sökande efter galaktiska imperier och ständig längtan till andra världar och avlägsna stjärnor från en uppslagen taklucka på vinden i en liten småländsk stad vid namn Värnamo en gång för länge sedan.

Min kamp (i rymden) är inte en av de senaste årens mest omdiskuterade bloggar. Bloggen har inte belönats med prestigefulla priser, ej heller vållat debatt långt utanför navelskådandets gränser. Författaren förbehåller sig rätten att inte hålla sig till ämnet, att vara överdrivet mångordig, vid behov upprepa sig och på en mängd andra sätt missköta sig.

Avsnitt I

Det var en gång en pojke som bodde i en liten stad i Småland. Han växte upp hos sin mormor och morfar, ty pojken var ett utomäktenskapligt barn och fadern borta med vinden. Kvar var den arma modern, dömd att ensam streta Storgatsbacken upp med barnvagn framför sig. Kanske stannade hon till utanför Modevaruhuset Valutas skyltfönster och drömde om en ny damkappa eller en kjol som slutade alldeles ovan knäna. Kanske rullade hon in barnvagnen på EPA och köpte Hemmets Veckotidning och en ask Läkerol, den gröna.

Eller inte. Vad visste jag, där jag låg inbäddad i stela, vita lakan som mormor manglat i mangelstugan. Jag tänker mig att det tisslades och tasslades runt min mor när hon rullade vidare mot hemmet. Var är pappan? Vem är pappan? Inte? Jaså, på det viset. Ja, jag skulle då aldrig. Min dotter skulle aldrig...

Eller inte. Småstadsborna var kanske kärleksfulla och förstående och förlåtande. Men jag tror inte det. Det var trots allt tidigt sextiotal, mitt i Smålands djupa skogar. Frikyrkan dominerade stadsbilden. Vart man än sig i världen vände, såg man strax en kyrka. Filadelfiakyrkan strax innan Kyrktorget, Missionskyrkan vackert belägen intill Lagan, Alliansskyrkan invid järnvägsstationen där tågen gick till Nässjö och Alvesta och ända till Göteborg. Och så förstås Smyrnakyrkan vid gamla pumphuset och Betelkyrkan och Frälsningarmén vid Salutorget och säkert ytterligare några kyrkolokaler. Om du drabbades av syndanöd – det kunde hända vem som helst, när som helst - var det alltid nära till frälsningen och Guds förlåtande kärlek, halleluuu-ja.

Min mamma var med i Filadelfiakyrkan. Min mormor och morfar var med. Min mammas syster var med, och därtill gift med en frikyrkopastor. Det gick inte att undfly Jesus, han höll sin beskyddande hand över Värnamoborna dagligen och stundligen. Herren var vår herde, oss skulle intet fattas. Församlingen i Filadelfiakyrkan föredrog dock att döma framför att förlåta, något som min mamma snart skulle upptäcka. Men mer om det senare.

Den här historien handlar om hur den lille gossen som var jag växte upp och till slut hamnade i rymden. Det blir mycket Jesus, är jag rädd. Men också Stålmannen och Läderlappen. Science fiction-författaren Robert A Heinlein dyker upp. Isaac Asimov också. Och Tolkien och många andra som kom att konkurrera med Jesus om platsen i mitt hjärta. Frågan jag ställer mig är hur jag blev den jag är.

Det anses ofta som mer eller mindre självklart att föräldrar och barndomsupplevelser inte bara präglar en människa, utan också skapar vår identitet, vår personlighet. Jag kommer att bestrida det påståendet i mina texter i Min kamp (i rymden). Jag kommer med eftertryck påstå att fäders och mödrars betydelse för vem man blir är kraftigt överskattad. Robert A Heinlein kan ställa till mycket mer oreda och drömmar i en pojkes tankar och personlighet än en (frånvarande eller närvarande) pappa ens kan drömma om att komma i närheten av.

Däremot har jag börjat betvivla min egen existens, åtminstone uppfattad som en kontinuitet i tiden som utgår pojken i vagnen i Värnamo och leder fram till den medelålders man som sitter framför en skärm i Stockholm och skriver det här. Jag är en annan person i dag, men andra värderingar och drömmar än den person som var jag när jag var elva år och just läst Rymdkadetten och Egen rymddräkt finnes och Ensam mot universum (alldeles bortsett från att varenda cell i min kropp har bytts ut sedan dess, så att jag fysiskt också är en annan person). När jag i dag läser om de böckerna kan den vuxne mannen inte längre förstå hur de böckerna kunde vara så världsomskakande. Rimligen måste det ha varit en annan person som läste då, någon som i någon mening inte längre är jag, likt en gammal bekant som man inte sett på många år som man råkar möta på gatan och lite tillkämpat hälsar på med en kort nick men inte stannar och pratar med för det finns inte något att prata om.

På samma sätt är jag är annan person i dag än den jag var när jag var arton år och med glädje lämnade Värnamo för att finna min väg genom livet. Om mitt dåvarande jag och mitt nuvarande skulle mötas över en kopp kaffe, så skulle det med all säkerhet sluta med att vi skulle bli så in i helvete osams att vi omedelbart skulle bestämma oss för att aldrig mer ses. Så omogen och ansvarslös och kortsiktig som jag var då, skulle jag verkligen säga mig själv några sanningens ord.

Men ända hänger mina olika jag ihop; de olika versionerna av Maths går att dela in i kapitel ett och kapitel två och så vidare fram till i dag. Det är möjligt på grund av minnet, som söker och finner orsakssammanghang och skapar berättelsen som är jag. Men jag har lärt mig att inte lita på minnet. Minnet lägger till och drar ifrån och lånar precis som det vill. Minnet stjäl från andras minnen och upplevelser får jaget att tro att det är ens egna. Minnet glömmer och vill inte se sådant som är obehagligt. Jag är inte mina minnen, för minnen går inte att lita på. Men vem är jag då?

Spännande fortsättning i nästa blogginlägg i Min kamp (i rymden).

Fotnot. Jag påstår i texten ovan att det ofta anses som mer eller mindre självklart att föräldrar och barndomsupplevelser inte bara präglar en människa, utan också skapar vår identitet, vår personlighet. Påstående bör beläggas, här är en favorit jag hittade när jag googlade: Sambanden mellan föräldrars och barns egenskaper är mycket starka. Framförallt verkar mammornas intelligens samvariera starkt med sönernas. Men det är föräldrarnas stresstålighet och förmåga att skapa gruppdynamik som påverkar hur barnen lyckas på arbetsmarknaden.
”Föräldrarnas personlighet överförs i hög utsträckning till barnen.” Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (ifau.se)

Hur har ni det med gruppdynamiken hemma vid köksbordet, föräldrar? Betänk att ni formar era barns personlighet mitt i vardagens köttfärssås och utspillda mjölkglas. Och ni väl för guds skull stresståliga? Inga höjda röster, inga vredesutbrott. Lugn och fin. En sak i taget. Ditt beteende präglar ditt barn för livet. Le nu och var glad. Så där ja. Bra, fortsätt så. Ditt barn kommer att lyckas på arbetsmarknaden. Allt kommer att gå väl.